5 maj –
28 maj

Kjartan Slettemark

1932-2008

Kjartan Slettemark är född i Naustdal, Norge. Men flyttade till Stockholm på slutet av 50-talet. Redan på Konsthögskolan i Stockholm framstod han som en av de främsta kritikerna av den klassiska modernismens akademism och sedan mitten av 60-talet har han i egen person varit den nordiska konstnär som mest konsekvent har levt upp till William Burroughs postmoderna tes, ”ingenting är sant, allt är tillåtet”.

Som visuell provokatör och estetisk borderliner har han också varit närmast oförutsägbar i sina val av konstnärliga uttryck och material, pendlande mellan allt från sopor till högteknologi. Kjartan har liksom aldrig gått att sätta i ett bestämt bås utom i det som har blivit hans helt egna; identitetskonstens.

Vägledd av tesen att man kan inte lära känna sig själv innan man gjort sig själv, kastade han sig ut i hissnande projekt där han alltid satsade sin egen identitet för att kunna genomborra andras.

Om Norden haft en konstnär som förkroppsligat konsten sen mitten på 60-talet så är det Kjartan. Han var vår tids stora Schaman som dansade på offentlighetens scen. Han tog invanda tankemönster och synsätt och förde dem till samhällets gränsland där människan är ett med sitt ursprung.

Man kan grovt sett dela upp hans konst i två olika perioder. Skiljelinjen går vid slutet av 70-talet. Från att tidigare ha framstått som en antiauktoritär kämpe där fokus ligger på en yttre fiende övergår han nu allt mer till att placera sig själv i konstens centrum i en mer introspektiv konst. Istället för att kritisera systemet och den sittande makten, börjar hans konst få en helande karaktär. Konstens främsta roll är inte längre att kritisera utan att vårda.

Kjartan hade som ledstjärna ”Ont ska med konst fördrivas” som också var hans ordspråk i det mentala landet  mikronationen ”Kjartanistan” – en icke territoriell stat som utfärdar egna pass och där han själv var konstnärlig ledare.

Kjartans liv var hans konst och konsten var hans liv, hans budskap till publikum var ”Ta emot konstens välsignelse”.

Genom hela Slettemarks konstnärsskap användes konsten som ett medel för att uppnå frihet på det individuella och konstnärliga planet. Konsten påverkade förvisso livet och livet konsten men båda var underordnade jagets autonomi. Alla de händer han bet och de otaliga identiteter han klädde på och av sig under  hela sitt verksamma liv var inget annat än en bild för individens frihet att skapa sig själv. Medan hans konstnärliga uttryck och strategier förändras över tid, framstår det transcendentala målet om att utplåna ett fast jag som konstant.

Kjartan arbetade med allt från film, video, performance, skulptur, objekt, måleri, grafik och plast.

Kjartan är representerad på de flesta stora museér i Norge och Sverige bl a Nationalmuseum i Oslo och Moderna Museet i Stockholm. Han fick flera priser för sin konstnärliga gärning bl a Stockholm stads Hederspris 1988 och Norsk Ärespris 2001.

Litteratur Kjartan Slettemark 70’s av Jan Åke Pettersson, direktör Vestfold Kunstmuseum, Norge.

Karin Grönlund och Marie Grönlund

Foton: Hans Esselius